För ett par veckor sedan såg jag och Jenny F Kon-Tiki från 2012, den storslagna, dramatiserade och tillskruvade versionen av originalet, Thor Heyerdahls egen filmdokumentation från Expedition Kon-Tiki, utförd 1947, utgiven som film 1950, Oscar-belönad 1951, som jag nu också har sett.

När det gäller filmatiserade romaner är min fasta princip att boken ska läsas först, om inte annat så av respekt för författarens avsikt med sin berättelse, men i det här fallet, då den ursprungliga filmen är en dokumentär och ett facit, funderar jag på om det blev fel eller rätt att först se spelfilmen. Jag gillade den, den var spännande och snygg, och eftersom den byggde inte bara på en verklig händelse utan verklig filmdokumentation kunde man inte låta bli att fråga sig ”men hur var det på riktigt då?”.

Hade jag sett originalet först hade spelfilmsupplevelsen förstås störts av förkunskaperna – så där såg inte expeditionsdeltagarna ut, inte flotten heller, och så där var det inte när de blev avvinkade i Peru … Nu såg jag istället en äventyrsfilm med verklighetsgrund, byggde upp en stor nyfikenhet på Expedition Kon-Tiki, läste på på IMDB om de konstnärliga friheterna filmskaparna tagit sig och såg slutligen Thor Heyerdahls egen film. Den kändes då som en riktig skatt, verkliga rörliga bilder från det verkliga äventyret. Sedan irriterar man sig en aning i efterhand på de konstnärliga friheter man tagit del av.

För bra många år sedan var jag och Jenny på Kon-Tiki-museet i Oslo. Dags för ett återbesök.

För övrigt skulle Thor Heyerdahl ha fyllt 100 år i år.