Under fredagsmorgonen 25 maj läste jag förhandsexet av Arne Dahl-novellen Migrän, och eftersom jag här i bloggen har utlovat en recension av den kommer här en kortfattad sådan.

Berättelsen redogör för ett migränanfall, komplett med sprängande skalle och synvillor, den ena mer dramatisk än den andra. Till råga på eländet drabbas berättarjaget av anfallet när han är mitt uppe i ett våldsamt rån tillsammans med två kumpaner, det är han som har ansvaret för väskan med pengarna och han är plågsamt medveten om att han med sina explosioner i huvudet och begränsade synfält inte är tillräknelig.

Det är en märklig, lite svårgenomtränglig text, med återkommande hallucinatoriska sekvenser, men har man väl börjat är det värt att ta sig igenom den för att komma till det överraskande slutet.

Där, på någon av de sista sidorna i Arne Dahl-novellen, nämns på ett skönt metalitterärt sätt Arne Dahl-romanen Hela havet stormar. Ett par timmar efter att jag lagt ihop den lilla boken frågar Tova på Facebook om jag har lust att följa med henne på en releasefest klockan fem. Det är Arne Dahl som släpper sin nya deckare Hela havet stormar.

Det vill jag gärna, svarar jag, och tar fram en blommig klänning i beigerosa toner, vilket råkar matcha både Tovas klädsel och hennes väninnas, den som ursprungligen fått inbjudan till releasefesten och som bjöd Tova, som bjöd mig. När vi tre kom in på The Lobby Social Club på Rådmansgatan blev vi som alla andra gäster (Arne Weise, Claire Wikholm med flera) anmodade att ställa upp oss för fotografering. ”Ni matchar!” kommenterade fotografen.

Så fort vi kommit in i rummet innanför entrén var det en kvinna som högg tag i oss och sa att nu skulle vi hälsa på Arne. När jag tog i hand och presenterade mig sa jag att jag precis läst Migrän. ”Va? Hur har du fått tag på den?” sa en glatt leende men förvånad Arne Dahl. ”Jo, från Lena på Novellix”, hann jag säga innan nästa person räckte fram näven och hälsningssekunderna var över.

Efter lite prat, en rundtur i lokalen och några munsbitar från frestande fat på ett soffbord tänkte jag ge mig av, men jag hade den lilla novellboken i väskan och hoppades att jag kunde få den signerad. Jag armbågade mig fram till författaren, fick snällt vänta en bra stund medan han avslutade en signering åt en tjej som hela tiden kom på nya saker att fråga om och lyckades sedan sticka fram boken, som alltså var en helt annan än den de övriga i lokalen köpte på plats och fick en kråka i. ”Jaha, vad fin den blev!” sa han, och jag insåg först nu att det här var första gången han såg boken, så nytryckt var den. I hastigheten och myllret glömde jag bort att jag aldrig hunnit förklara för honom att exemplaret var skänkt till personalen på biblioteket där jag jobbar, så när han frågade om jag ville ha en dedikation sa jag som den mest självklara saken i världen att det ville jag gärna, till Sture bibliotek. ”Jaha”, sa Arne Dahl, fortfarande som ett frågetecken inför denna okända människa som hunnit läsa den bok han själv inte ens bläddrat i.

Men jag fick dedikationen, till Sture bibliotek, och gick glad i hågen ut från The Lobby Social Club och skyndade längs med Sveavägen. För 25 maj var ju inte vilken dag som helst. Fortsättning följer.

Här håller Arne Dahl i ett exemplar av Hela havet stormar, som själva tillställningen handlade om, medan jag håller i ett exemplar av den ännu inte officiellt utgivna Novellix-novellen Migrän.