
Jag tänkte att det nog kunde vara en av mina sämre idéer, och det kanske det var också. I tisdags kväll gick jag till Hedengrens och köpte Mons Kallentofts senaste bok Food junkie (vilket jag verkligen inte hade råd med) och läste två halva nätter (så att jag var tvungen att skippa onsdagens morgonsimning med Jenny H) för att kunna gå på Breakfast Book Club på torsdagsmorgonen (vilket gjorde att jag fick skippa morgonbönen i Korskyrkan).
Men roligt var det. Kollegan Helena har träffat den öppna frukostbokcirkeln en gång tidigare, och så var de representerade på Sturebibblans bokcirkeltemakväll i måndags, så jag var väldigt sugen på att själv ansluta mig till ett av deras evenemang – vilket enkelt görs på Facebook – och sitta på Vetekatten en morgon och prata bok.
Till råga på allt gillade jag verkligen Food junkie, åtminstone själva läsupplevelsen. Man vet ju hur det är, att en del böcker kräver ett visst mått av kamp, samtidigt som den kvardröjande känslan gör läsningen värd besväret, medan Food junkie möjligen är en av böckerna som fungerar tvärtom, läsningen är njutbar, men det är inte nödvändigtvis en litterär upplevelse som fastnar i minnet. Som junk food, kan man säga. Behållningen är kanske snarare alla tusen upplysningar om förträffliga restauranger världen över, förträffliga kockar, förträfflig mat. Och hotellmiljöer, förstklassig service, lyxliv. Tack vare sina litterära kvaliteter klarar den sig däremot från att bli en ren självutlämnande skvallerbilaga till Mons Kallentofts övriga författarskap, om man frågar mig, trots att hela historien i grunden kretsar kring matmissbruk, ohälsa, skuldkänslor och traumatiska minnen av övergrepp.
Vi var nio personer kring bordet längst in i Vetekattens vindlande kafferumssystem. Omdömena om boken var olika, liksom de känslor läsningen gett. Någon blev hungrig, någon blev illamående, språket uppfattades som odrägligt staccatoartat och repetitivt eller som effektfullt och välbalanserat. På måndagens bokcirkeltemakväll ställdes frågan om det finns någon litterär genre som är svår att diskutera i en cirkel, och en möjlig sådan, sa någon, var biografin, och jag tror att det var självbiografin som menades. Jag satt och höll med, det kan vara svårt att bedöma någons subjektiva sammanfattning av delar av sitt liv. Men det var det ju inte alls i det här fallet. Food junkie har ett par mycket specifika teman, men är solklart självbiografisk, och gruppen hade hur mycket som helst att säga om sina uppfattningar, tolkningar och associationer.
Den aspekt jag funderade allra mest kring under läsningen var den vikt författaren la vid minnena av sina matresor och planeringen av nästa resa. I bästa fall, sa han, kan flera res- och matminnen sammanfalla och i tanken äga rum samtidigt, då han sitter med en ljuvlig – och oförskämt dyr – fiskbit i munnen någonstans i Spanien eller Thailand eller Sverige, och i nästa ögonblick bestämmer han sig för vilken avlägsen stjärnkrog han ska ta sig till härnäst. Om man tar bort lyxen och besattheten av världsberömda kockars matmagi är det ungefär så jag, som resmänniska, fungerar själv. Men ändå, inte ens i de ljusaste stunderna, kunde jag längta efter att få prova på det liv jag läste om. Och jag tror faktiskt inte att det helt och hållet var av självbevarelsedrift – bara en enda av dessa resor skulle ruinera mig för många år framåt – utan att lyx jämförd med annan lyx jämförd med ytterligare annan lyx känns både smått olustigt och snudd på ointressant. Lyxupplevelserna, om man ska ha dem, måste få kontrastera mot något. Jag känner under hela läsningen att jag vill slå ett slag för vardagen, både hemma och långt borta, trivsamma mönster – ens egna eller andras – och spännande avvikelser. I längden smäller variation högre än konstant toppkvalitet.
(I Adlibrisbloggen har Mons Kallentoft själv samlat omdömen om Food junkie.)