Morotskaka och en norrbottnings livshistoria

Att gå på gudstjänst i dag kändes som en återkomst till Korskyrkan, men när jag tänker efter var jag ju där förra söndagen som vanligt, fjärde advent. Det har bara varit en Örebro-jul emellan. När jag och en ganska ny vän i församlingen stod i fikakön och pratade efteråt lutade sig den äldre mannen bakom oss fram och sa att han gärna ville bjuda oss på fikat, som för en gångs skull var hembakt, morotskaka med frosting. Festligt silverströssel också. Jag vet inte vem som hade bakat, men den personen räknade nog med att det skulle vara en begränsad mängd gudstjänstbesökare 28 december, vilket det också var.

Mannen i fråga har jag bara hälsat på en gång för länge sedan, och jag vet att han är pappa till en kille i församlingen som både är musiker och sköter ljudet vid mixerbordet emellanåt, ibland samtidigt, tro det eller ej. Jag vet att han jobbat som läkare, pappan, och minns att han stått på estraden en gång och berättat om när han själv drabbades av en svår sjukdom men blev mirakulöst frisk.

Vi blev fyra vid fikabordet och den äldre mannen gav oss ett sammandrag av sitt livs historia. Vi fick höra om smällkalla vintrar i Älvsbyn, om jordbruket han förväntades ta över, om studierna han hellre ville satsa på och hur han träffade sin sydkoreanska fru i Saudiarabien. De gifte sig i ett buddhistiskt tempel i Seoul, som traditionen bjöd, och därefter borgerligt i Sverige. Det var innan de lärde känna ett par som var med i Svenska kyrkan, fick upp ögonen för den kristna tron och slutligen fick en egen gudsrelation.

Som en röd tråd i hans liv fanns idrotten, fotboll och skidåkning. ”Alla ungdomar borde idrotta!” tyckte han. ”Sätt dem i idrottsföreningar! Och sätt inte invandrarungdomar för sig själva, alla ska vara med! Det är så man får vänner!” Jag – ointresserad av idrott som jag är, särskilt lagsport, men det sa jag inte – påpekade att jag känner lika starkt för läsning. För den som växer upp med god läskunnighet blir möjligheterna i livet så mycket större. Tänk om Sverige kunde lyssna på oss vid fikabordet! Vad många problem vi skulle lösa!

Lämna en kommentar