Vi var en ovanligt liten skara på terminens första ”core boll”-pass på Forsgrénska i eftermiddag och vi fick en rivstart. ”Jag hade planerat ett enklare pass så här vid första tillfället, men när jag bara såg bekanta ansikten kom jag helt av mig!” sa instruktören som en förklaring till det tuffa programmet.

Men mitt bekanta ansikte säger inget om hur bra jag är på core med pilatesboll. Jag skulle nog säga att jag var sämst i gruppen, eller möjligen näst sämst efter den deltagare som hela tiden ramlade ner från sin boll. Eller allra sämst just därför, med tanke på att jag själv istället var så feg och fuskade med övningarna för att hålla mig uppe. ”Bra!” ropade instruktören flera gånger när kvinnan snett framför mig dunsade ner i golvet, ”nu utmanar du dig själv!”

När passet var slut och benen skakade och huvudet dunkade, efter att ha hängt ner när vi intog grodställning över bollen, öppnades fönstret för snabb vädring medan några gick ut ur salen och några kom in. Jag hörde till dem som körde dubbelt pass, både core och pilates. Om man någon gång ska bli mästare på balans- och styrkeutmaningar istället för fuskare finns inga genvägar!