Jag har krympt! När jag var fjorton och opererades för skolios drogs jag ut från 163 till 165 centimeter, och när någon har frågat mig hur lång jag är har jag alltid svarat – eller ja, oftast bara tänkt – att jag är alldeles lagom lång, en och sextiofem! Och nu – jag är en och sextiofyra! Konstaterade sjuksköterskan som jag var på hälsoundersökning hos. När jag sa att jag ju brukar vara en centimeter längre, kan jag ha krympt? så sa hon att ja, du har ju passerat trettio … Menade hon det, kan man börja bli kortare i min ålder? Jag trodde inte att det kunde ske förrän någon gång bortom sjuttio! Och inte är det bra för BMI:et, kan jag meddela, att gå ner i längd.
Nåväl. Hädanefter är jag alldeles lagom lång, en och sextiofyra!
Theomis 
Hahaha, klart du är alldeles lagom! Jag krympte någon gång i typ högstadiet efter att ha slagit i ”taket” (mitt alldeles lagom tak that is) på 174 cm typ i sexan eller sjuan. Sedan, i gymnasiet, blev jag inte mer än 172 cm hur vi än mätte. Egentligen borde jag också bli mätt på riktigt, hos läkare, men det får bli en annan gång. För huvva, det där med BMI har gått mig förbi i det avseendet.
/Anna
Hm, då är det inte bara jag … Men jag grunnar och grunnar, sträckte jag verkligen på mig ordentligt … Jag skulle vilja ha en ommätning! Har hört att man är en aning längre på morgonen och kortare på kvällen, om man har stått och gått hela dagen, men mätningen skedde vid niorycket på morgonen, så just det kan jag inte skylla på.