MCDXXVII Ibland får man ge plankarna en lätt knuff

Har för andra gången handgripligen hindrat en plankare som försökt smita in bakom mig genom spärren på Rådhusets tunnelbanestation. Jag kände att killen var lite för nära mig, vände mig om med ett inte alltför ovänligt men bestämt ”Nej!”, varpå jag med ett ”Ursäkta!” tryckte lätt mot väskan han hade i famnen för att han skulle hamna på rätt sida om spärren tills den gick igen. Det gick till på ungefär samma sätt förra gången också, helt protestfritt och ganska enkelt, och jag minns faktiskt inte om jag gjort liknande manövrer på andra stationer. Men jag vet att jag ibland reagerat för sent.

Om vi alla är uppmärksamma och hindrar plankarna bakom oss så skulle det bli besvärligare och förmodligen mer pinsamt att försöka smita in tillsammans med en betalande. Man blir dessutom en människa och inte en anonym person med SL-kort.

Lämna en kommentar