Det är väl någon dryg vecka sedan premiären, men Palme-filmen tar fortfarande upp en del mediautrymme, som ledarsidan i gårdagens Svenskan. Den texten, precis som andra uttalanden jag hört och läst, har en kritisk ton som jag inte riktigt förstår. I det här fallet menar författaren dels att filmen inte kommer med något nytt och dels att ”politiken och personen är mer komplex” än vad filmen visar. Då undrar jag om en film om en mycket välkänd 1900-talspolitiker måste avslöja hittills okända fakta för att vara intressant, om inte grepp, perspektiv och val av källor kan vara spännande nog, och så undrar jag också vem som på allvar tror att en film kan täcka in flera decenniers politiska historia samt ett människoliv i sin fulla komplexitet.

Med andra ord – jag tyckte filmen var bra. Den hade en god balans mellan TV-material, både svenskt och utländskt, privata hemmafilmer och nygjorda intervjuer med människor som på olika sätt stod Olof Palme nära, och resultatet blev ett hjälteporträtt med smärre inslag av dåliga sidor och misslyckanden. Det är helt okej, det är så man gör när man minns människor som gått ur tiden, fokuserar på pluskontot.

Jag och Jenny F såg filmen på Grand, en märklig metaeffekt med tanke på Olof Palmes sista timmar i livet, och därifrån gick vi längs Sveavägen till Adolf Fredriks kyrka och Palmes grav. Historien kom nära.