Det bästa med att läsa biblioteksböcker är att man får lämna ifrån sig dem när man är klar. Är det mina egna måste jag ha plats för dem.
Att över huvud taget äga böcker har blivit mindre och mindre viktigt för mig, så jag köper sällan nya och försöker bli av med dem jag har. Men det är svårt. Böcker jag ännu inte har läst kan jag inte ge bort, inte heller om jag fått dem i present eller om de är signerade eller om det är böcker jag recenserat, ibland med recensionen utklippt och lagd i boken. Men när det gäller den sistnämnda kategorin har jag nu tänkt om. Barn- och ungdomsböcker som jag skrev några rader om i Svenska Journalen som 19-åring ryker. Stadsmissionen har nu fått ett litet tillskott.
Theomis 
Det är svårt men ändå bra att komma till insikt att böcker faktiskt är något som man kan ha för många av. Speciellt när man inte äger magiska bokhyllor som kan svälja hur många som helst. Därför funderar jag starkt på att köpa en läsplatta fast det känns lite väl teknikvänligt för mig som varken har en smartphone, twitter eller facebook. Sent ska stofilen vakna 🙂
Själv är jag på sätt och vis en vindflöjel på området. Kommer det in en biblioteksbesökare som börjar hylla pappersboken hyllar jag med. Om nästa person säger att e-böcker är en makalös uppfinning tycker jag precis likadant. Men den vars vyer jag brukar försöka vidga är pappersboksälskaren, både för att e-böcker har egenskaper som pappersböcker saknar och för att innehållet trots allt är viktigare än formen.
Men med det sagt är det lika sant att jag älskar tryckta böcker, vackra bokryggar i en hylla, en bok i väskan, stora, bläddervänliga fotoböcker, gamla, slitna böcker som gått i arv …
Debatten mellan e-bok och pappersbok liknar lite den mellan inbundna och pocketar som var för många år sedan där pocketen inte sågs som lika fin, utan mer som slit och släng-läsning. Själv köper jag aldrig inbunden hce och min mamma köper aldrig pocketar. Själv anpassar jag formatet efter hur jag vill använda boken, vissa böcker vill jag äga andra bara läsa.