Jag såg först i dag Leif Zerns recension av Stadsteaterns ”Lycka” från i förrgår på dn.se och slås av hur olika vi tycker. Det han såg som trams hade jag omåttligt roligt åt (vilket jag bloggade om här).

Men jag uppskattar alltid att läsa Leif Zerns recensioner, för att jag gillar hans stil, men framför allt för att jag hade honom som lärare i ett moment av kursen ”Kritik och dagskritik (Estetik B2)”, som jag läste en termin i Uppsala. Det sas åtminstone då att det här var det närmaste man kunde komma en kurs på universitetsnivå i att recensera, och i Europa kunde man läsa den här typen av kurs bara i Uppsala och i Budapest.

Den del som Leif Zern undervisade i var den praktiska, som innebar att vi gick och såg en pjäs eller en film eller en konstutställning (Uppsalas konstmuseum hade vi i samma hus som institutionen, nämligen slottet) eller läste en bok och sedan skrev allihop varsin recension. Jag var inte den skarpaste kursdeltagaren, men tyckte det var väldigt kul.

Ett delmoment som gick mycket bättre för min del var B-uppsatsen. Om jag minns rätt kunde jag i mitt tajta schema hitta fem dygn i sträck att lägga på uppsatsen, från research till färdigskriven produkt. Den handlade om recensioner i svensk press av Toni Morrisons böcker och huruvida det var någon skillnad på omdömena beroende på om recensionerna skrivits före eller efter att Toni Morrison tagit emot Nobelpriset. Jag minns inte mycket av mitt resultat, men däremot att jag fick bra betyg.