Vilken pärs. När mobilens uppkoppling försvann hux flux i går eftermiddag trodde jag först att det var något övergående, men så var det inte. Då gick jag igenom alla åtgärder jag kunde komma på, starta om, ta bort de senaste eventuellt störande apparna jag laddat ner, frigöra utrymme, ta ut simkortet, mixtra med inställningarna för mobilt nätverk, men inget hjälpte. Och saknar mobilen uppkoppling saknar datorn uppkoppling, och jag överlever inte utan någondera. Jobb-iPaden har jag visserligen, men där kan jag varken checka in på Foursquare eller skriva några längre blogginlägg. Kunde jag kanske dela iPadens uppkoppling med datorn? Jag letade i inställningarna och hittade inte det alternativet, men lyckades i samband med det blockera anslutningen. Det var i det läget jag gick ut i trapphuset, testade alla våningar och slutligen hittade en vrå vid en piskbalkong där det fanns en svag signal från ett olåst nätverk, som jag kunde utnyttja för att uppdatera blogg och Facebook och lugna mina nerver.

Sedan vände det. Jag hittade ett återställningsalternativ i paddan och den hoppade igång. Plötsligt var jag mer än nöjd med att ha den att tillgå. Och så i dag var jag hos Telia på Kungsgatan. I min fantasi var det själva mobilen det var fel på, och det är ungefär en månad kvar av min bindningstid och jag skulle inte ha råd att skaffa en ny mobil innan jag kan binda upp mig på en ny avbetalningsperiod och de skulle vara stenhårda med den där bindningstiden, ja, ungefär så skulle samtalet låta, men istället var det någon inställning som av någon anledning ställt om sig, och vips så var jag uppkopplad.

Det är ungefär som när man är riktigt förkyld. Det är outhärdligt medan det pågår men nästan värt det när man upplever det ljuvliga tillfrisknandet, vaknar feberfri och plötsligt kan andas genom näsan. I dag har jag tittat kärleksfullt på de små pilarna högst upp på mobilskärmen som blinkar så frejdigt.