För ett par veckor sedan la en bekant upp en Facebook-inbjudan till att vara med och bidra med mat, hygienprylar, kläder och leksaker inför en resa till Lettland då julgåvor ska delas ut bland behövande familjer och hemlösa. Jag bestämde mig för att kolla intresset hos mina kolleger genom att sätta upp två anslag, ett på Stadsbiblioteket och ett på Regionbiblioteket, och det dröjde inte länge förrän mailen började trilla in. Och sedan kom kassarna. Det var helt överväldigande och gladde mig enormt! Det som syns här på bilden är max hälften av det totala havet som fyllde arbetsrummet på Regionbiblioteket.

Jag tror man var intresserad av två saker – att göra en insats (som ju nästan alla vill, men man kanske behöver en liten knuff för att det ska bli av) och att rensa i garderober, vindsförråd och källare. Det sistnämnda är en suverän win-win-åtgärd, även om den hos minst en gav upphov till en del konsumtionsångest. Jag känner verkligen igen det. Hur i hela friden kan man äga så mycket saker? Och saker man inte behöver, dessutom? Men desto större anledning att sakerna byter händer.

I morse kom Lettlandfararen Lotta och hämtade sakerna i sin lilla bil. Jag var på plats en stund innan och försökte bringa reda i blandningen – barnkläder och vuxenkläder och havregryn och konserver och tvål och dockor och filtar. Att det blev så mycket kläder gjorde att jag blev rädd att allt inte kunde tas med, så för säkerhets skull började jag dela upp det i sådant som var gångbart och mindre gångbart på Korskyrkans hemlösluncher. Dessutom tänkte jag mig att ju mer sorterat det är desto enklare blir det vid utdelningen, så jag hade fixat sex banankartonger som jag fyllde och skrev på, men sex kartonger var ju en droppe i havet. Men i slutänden blev allt bra. Fler kartonger hade inte gått in i bilen, det övriga, som låg i kassar, pressades bokstavligen in i bilens alla skrymslen och kvar blev en liten påse med vantar, halsdukar och mössor och två ytterplagg, sådant jag vet är hårdvaluta på hemlösluncherna.

Ju mer jag tänker på det desto mer värmer kollegernas generositet. Ingen hade någon skyldighet att börja rota efter urväxta kläder i ett förråd eller gå och köpa mat till främlingar.