Nog för att jag får diskreta utslag av att passera de berömda tullarna och inte riktigt är mig själv igen förrän jag är tillbaka på rätt sida måste jag tillstå att Saltsjöbanan förmodligen är SL:s vackraste resväg. Den här gången åkte jag mellan Slussen och Fisksätra, på vars bibliotek jag skulle visa Delning för chefen och en blivande sociala medier-handledare.

Varje gång jag besöker ett nytt bibliotek får jag känslan ”det här är mitt”. Jag kan slå mig ner och läsa vad som helst från hyllorna, det kostar ingenting och jag kan sitta där i timmar om jag vill. Jag kan också skaffa lånekort och ta med grejer hem. Att behöva åka tillbaka till Fisksätra för återlämning är inte optimalt, men jag kan. Om jag vill.