Tänkte jag skulle skriva en bloggpost om Potiche, som jag såg med Jenny F på Sturebiografen i går, men jag vet bara inte vad jag ska säga. Vi slogs båda av beigeheten i den bokstavligen färgstarka filmen, med kläder, frisyrer, miljöer och ideologier som skrek 70-tal. Den var inte särskilt rolig, men definitivt inte allvarlig, inte spännande, inte upprörande. Ingen av karaktärerna var särskilt lätt att tycka om och ämnet – kvinnlig frigörelse – borde ha kunnat gripa tag, men gjorde det inte. Men genom 103 minuter komplicerade familjeförhållanden, gamla kärlekshistorier och en förödande strejk på familjens paraplyfabrik blir man trots allt smått underhållen. Den glada 70-talsfeelingen var behållningen.