Nu äter landskapet sin nyponsoppa
med en vacker gammal silversked.

Så avslutas dikten ”Färden till det täcka och sidengröna Haga”, en av de sista dikterna i samlingen Träd och vattenspeglar från 1955. Allt den gode Gustaf Adolf Lysholm skriver är inte helt begripligt, men det är vackert och sirligt. Egentligen var jag ute efter en helt annan bok när jag var nere i magasinet och rotade och kom upp med den här, och det fanns ju faktiskt en hel Lysholm-rad. Det kan vara värt att plocka upp någon till. Dikterna är obegripliga på ett lättillgängligt, stämningsfullt sätt.