I går var jag på Blodcentralen och gav blod och det gick utomordentligt bra. (Jag har varit med om tillfällen som blivit rena katastrofer, så de gånger det går bra är jag väldigt nöjd.) Jag tror det här var första gången någonsin som jag inte gjorde klart och tydligt för sköterskan redan från början att jag inte gillar stick, att hon inte får säga till när hon sticker och att jag inte vill riskera att se en skymt av eländet. Jag höll mig ända tills sticket var stucket. ”Går det bra?” frågade sköterskan. ”Ja, det går bra, så länge jag slipper se det”, sa jag. ”Nä, det här är inget att se”, tyckte sköterskan, och så var det bra med det.

Dessutom var jag glad att jag fick ge blod över huvud taget. När det kom en kallelse för en tid sedan hörde jag för säkerhets skull av mig och frågade om det var okej att komma då, med tanke på höstens Indienresa. Det var det tyvärr inte, fick jag veta, så jag fick vänta lite till. När jag kom den här gången fyllde jag i att jag sedan förra blodgivningen varit i Indien, Lettland, Estland och Ryssland. Indien var okej nu, Lettland och Estland likaså, men Ryssland var det fyra veckors uppehållstid på. Jag räknade efter. Det var precis 28 dagar sedan jag var där. Efter lite dividerande kom de fram till att det var okej.

Så nu har blodbanken några deciliter prima blod till, och jag knaprar järntabletter i några veckor.