CCXXXV Jag känner Jag är

Problem med livspusslet, omgivningens krav, behovet att förverkliga dig själv, meningen med livet? Louie Giglio har en viktig poäng i Jag är inte, men jag känner Jag är. Ur första kapitlet:

”[Gud] gör anspråk på huvudrollen i tillvaron, skapelsen, tiden, livet, historien, frälsningen och evigheten.
     Jag försöker inte att göra dig missmodig eller säga att du inte är viktig. Inte heller säger jag att du inte finns med i den stora Gudsberättelsen. Tvärtom, faktiskt. Otroligt nog finns du med på varje sida – du fanns i Guds tankar långt innan världen blev till. Jag säger bara det uppenbara – att berättelsen har redan en stjärna, och den stjärnan är inte du eller jag.
     Och detta är viktigt, för om vi inte får ordning på dessa två berättelser blir allt annat i våra liv skevt. Då kommer vi att tillbringa våra dagar med att försöka kidnappa Gudsberättelsen och förvandla den till en berättelse som handlar om oss. Vi kommer att vända verkligheten bak och fram och leva vare dag som om livet var vår enaktare och historien vår historia. Som om skapelsen var vårt hem och ingen annans, tillvaron vår lekplats och Gud vår tjänare (om vi tycker att vi behöver Honom över huvudtaget, vill säga).”

Lämna en kommentar