”De är vuxna, de är män, och de älskar My little pony” skriver DN i dagens mest underhållande artikel. Där beskrivs hur My little pony-TV-serien ”Friendship is magic” har lockat en helt ny, otippad fangrupp som har startat en subkultur kring leksaksponnyerna som var populära på 80-talet. Men där det finns entusiasm kring något oväntat finns också misstro. ”Det är många som inte kommit ut ur stallet än”, säger en intervjuad brony (som alltså står för ”brother” och ”pony”).

Kanske är det inte fullt så stigmatiserande för mig, som var låg- och mellanstadietjej när ponnyerna var i ropet och önskade ihop en liten My little pony-samling från jular och födelsedagar (en gång fick jag en häst av fel märke, den gav jag bort). Men jag tänkte ändå passa på att komma ut – ur badrumsskåpet. Varje gång jag öppnar den vänstra luckan ser jag dessa, oanvända, från 1984.

Häst nummer ett, den ljuslila, och nummer tre, den orangeskära, fanns i min samling.