En tweet som jag skrev i går gav upphov till en (i Twitter-världen) ganska lång diskussion med en annan twittrare, som inte alls tyckte som jag. Tweeten löd:
Jag firar inte kvinnodagen. Varje dag är en kvinnodag. Varje dag är en mansdag. Varje dag hävdar jag mina rättigheter som människa.
Medan den andra twittraren tryckte på vikten av att uppmärksamma frågan om ojämlikhet, och uppenbarligen såg fördelarna med att utnyttja en gemensam dag för det ändamålet, försökte jag förklara hur och varför kvinnodagen ger mig så negativa vibbar. Eftersom det är svårt att formulera sin sak på 140 tecken i stöten, och för att frågan är viktig, utvecklar jag mina tankar här.
Alltså: Om man strävar efter jämlikhet tror jag inte på att peka ut kvinnor på en särskild dag som en särskild grupp. Signalen jag känner riktad mot mig på en kvinnodag är ”du tillhör en grupp som slåss i underläge, tänk på det”, medan jag hellre än att slåss, och hellre än att acceptera rollen som underlägsen, vill agera utifrån att jämlikhet är en självklarhet.
Sedan vet vi alla, utifrån ständiga undersökningar, att vi trots allt fortfarande lever i ett ojämlikt samhälle, vilket märks på allt från lönestatistik till hur pojkar och flickor behandlar varandra på lekplatsen. Att det är viktigt att ta upp kampen mot orättvisorna där de uppstår håller jag fullständigt med om.
Det jag opponerar mig mot är ”kvinnor kan”-attityden. Så länge min omgivning talar om för mig att det är vad jag, symboliskt uttryckt, måste skandera i tid och otid, i synnerhet den 8 mars, så vet jag att jag betraktas som underlägsen.
När jag var liten och mina föräldrars vänner pratade med mig brukade de ställa frågor och säga alla möjliga trevliga saker för att få mig att hänga med i samtalet. Jag kan tänka mig att det lät: ”Jaha, har du en Madicken-bok! Gillar du Madicken?” ”Vad har du gjort i skolan i dag då?” ”Ja just det, snart fyller du år!” Det där hängde med länge, år efter år tog jag för givet att det var så man förde samtal med de här personerna, att de tog initiativ och jag berättade om sådant som rörde mig. Och jag minns faktiskt övergången, när jag insåg att jag var stor nog att kommunicera på ett annat sätt. De ställde frågor till mig, jag ställde frågor tillbaka, vi gav och tog på lika villkor. Förändringen var uppenbar – trots att åldersskillnaden i antal år var exakt lika stor hade en jämlikhet inträtt, och det enda jag hade behövt göra var att förutsätta att så var fallet och agera därefter.
Samma princip har fungerat i många andra situationer genom åren, ibland som en medveten strategi, ibland helt naturligt. Att ta jämlikhet, rättvisa, ömsesidig generositet för självklarheter blir helt enkelt självuppfyllande. Och upptäcker man att en situation är orättvis, när den helt självklart borde vara rättvis, har man desto större anledning att utmana den.
Det motsatta är alltså att utgå ifrån att ens relationer och sammanhang är orättvisa och gå in i dem som kämpande underdog – om man är kvinna. Tvärtom om man är man.
Det som gör att jag förespråkar den här attityden i tro att den fungerar är att jag lever i ett samhälle som på pappret ska vara jämlikt. Därav självklarheten att så bör vara fallet. I andra delar av världen säger samhälle och lagstiftning att mäns rättigheter ska vara större än kvinnors. Om en särskild kvinnodag stöttar dessa kvinnor i kampen att nå det självklara så ja, fira kvinnodagen! Debattera, upplys, gör vad som helst som leder framåt, i en positiv anda och med alla rationella argument vi har tillgång till.
Jag skriver tveklöst under på den av lagstiftning och sedvänjor förtryckta kvinnans kamp. Jag skriver också under på kampen mot orättvisorna i mitt eget samhälle när en kvinna får lägre lön för samma arbete eller får skylla sig själv som hade för kort kjol. Men jag vill inte stämpla mig själv och alla andra kvinnor i onödan.
I dag är det den 9 mars och precis som i går kommer jag att respektera alla mina medmänniskor och förvänta mig att bli respekterad. Firar gör jag den dag då kvinnodagen betraktas som helt obsolet.