För tre veckor sedan fick jag ett mail från en dam som tydligen gjort en ansats att lära sig sociala medier med hjälp av kursen Delning, men hon fick inte ut något av materialet, som hon uttryckte det. Det var ett visserligen uppbragt men genomtänkt mail där damen, som representerade ”vi 85+are”, la fram sin syn på vad hennes åldersgrupp har för behov när det gäller datorkunskap. Vissa får inte ut något av de kurser som erbjuds eftersom de inte ens kan hantera en mus. Andra, som hon själv, använder tjänster som internetbank och informationssökning men har inget intresse för sociala medier. De medel som .SE (stiftelsen som finansierar Delning, eller indirekt betalar min lön) lägger på digital delaktighet borde användas på andra sätt, och hon hade flera konkreta förslag.

Jag tog ett djupt andetag innan jag klickade på ”Svara”, beredde mig på fight, tackade för synpunkterna och började förklara hur våra syften och mål ser ut när vi satsar på ökade kunskaper i att hantera interaktiva webbtjänster. Strax kom ett svar som i sin helhet lydde: ”Hej, och varmt tack för svaret.  Nu ska jag fundera på vad du har sagt men redan nu inser jag att du har rätt!”

På mina tio år i biblioteksbranschen har jag aldrig fått ett sådant svar när jag har bemött klagomål. Det gör mig fortfarande glad.

För två veckor gjorde jag reklam för läseirkeln om Jens Liljestrands novell Sandhamn på Sturebibblans Facebook-sida, och dagen därpå kommer ett mail med rubriken ”Jens Liljestrand har också kommenterat Sture biblioteks länk”. Han frågade om han också fick komma. Det sa jag att han fick, och inte dök han upp för det, men det blev ett favoritmail i inboxen.

För att inte tala om vad som inträffade tre dagar senare. Jag uttryckte då på Twitter min sorg över att jag inte hittat något lika bra radioprogram att hänge mig åt på mina promenader till och från jobbet som hädangångna P3 Kultur med Johanna Koljonen, varpå jag får mailet ”Johanna Koljonen (@jocxy) replied to one of your Tweets!”. Det här råkar alltså vara en av mina stora idoler och jag var starstruck redan där. Hon verkade inte alls tycka att jag hade någon anledning att beklaga mig, nya programmet Jättestora frågor gick ju istället! Jag kunde bara säga som det var, att det inte riktigt var samma sak, men jag sa också att jag skulle ge det en ärlig chans (vilket betyder lyssna på det istället för att bara läsa om det). Sagt och gjort, i går lyssnade jag på det senaste programmet som handlade om Kina och faktiskt, jag var såld ganska direkt. Vilket jag twittrade till Johanna Koljonen och det lilla svaret på bilden ovan kom. Totalt fem Johanna Koljonen-mail blev det under konversationen. Jag ska aldrig städa i inboxen igen.