Nybörjarpaddling på Drevviken

Så snart anmälan till Friluftsfrämjandets kajakpaddlingskväll för nybörjare öppnade för en månad sedan säkrade jag min plats, och redan före arbetsdagens slut här hemma i eftermiddag hade jag packat min ryggsäck med vattenflaska, nötter, frukt, macka, vattentätt mobilfodral och ombyte (skor, underkläder – allt). Skulle då det hela falla på att buss 818C från Vattugatan till att börja med avgick sent och därefter fastnade i en oändlig trafikstockning på Nynäsvägen? Jag satt på nålar och tittade på klockan ända tills vi äntligen kom fram till hållplatsen Grindstugan i Haninge, varpå jag bokstavligen sprang den väg kartan visade mot vattnet och hittade deltagarna iförda flytvästar och sittbrunnskapell, stående vid sina framtagna kajaker. Jag låg visserligen efter, men de var i alla fall inte ute på vattnet. Det var lugnt. Jag skulle komma med.

En av ledarna hjälpte mig att hitta en flytväst – den tredje jag provade satt minst dåligt – och den kajak som fanns kvar var tydligen anpassad för en lång person, inte en på måttliga 164 centimeter, men jag tog vad jag fick. Den var fin, vit och röd.

Hade inte Stadsmuseet klämt in en kajakpaddlingstur i sitt stadsvandringsschema under fjolårets Kulturfestival hade jag med största sannolikhet inte paddlat förra sommaren och hade jag inte paddlat då är det inte alls särskilt säkert att jag valt att paddla nu. Nog för att jag gillar att lära mig nya saker, men friluftsliv är fortfarande något avvikande i min tillvaro, och mitt snart tre månader gamla medlemskap i Friluftsfrämjandet är liksom en tokighet. Som att jag en gång gick på en match med IFK Norrköping på dess hemmaarena och en gång åkte bakpå en motorcykel på en tur genom Botkyrka. Några timmars prao i andra människors universum. Men det fina med Friluftsfrämjandet är att det finns aktiviteter som inte kräver förkunskaper, eller – som jag ser det – som är öppna för andra än friluftsmänniskor, och då kan det hända att man plötsligt paddlar för andra gången i livet.

För mig höll kvällens kajaktur på Drevviken precis lagom nivå. Vi deltagare blev assisterade under alla förberedelser, vi paddlade en behaglig sträcka i behagligt tempo och fick tekniktips på vägen. En av ledarna, i torrdräkt, demonstrerade en kajakroll och vi vars förmågor inte låg i närheten av den nivån fick öva på att svänga runt kajaken inte under utan ovanpå vattnet, en 360-gradersvändning med så få paddeltag som möjligt, medurs och moturs. Jag behövde tolv per varv och hade varit lika glad om jag behövt tjugotvå. Vissa övade på sidoförflyttning, genom att svepa med paddeln vid kajakens ena sida, och turens mest dramatiska inslag utspelade sig vid återkomsten till platsen där vi börjat, när en deltagare lite för entusiastiskt vispade runt med paddeln för att röra sig i sidled. Med ett litet utrop välte han och försvann, men simmade strax upp till ytan, tack och lov. ”Vad bra, nu får vi öva på kamraträddning!”, sa en av ledarna och lät den blöta deltagaren klamra sig fast vid hennes kajakför medan hon på något sätt lyckades tömma hans kajak på vatten och få den på rätt köl, varpå killen – ännu mer obegripligt – lyckades kravla ner i sittbrunnen igen. Den som möjligen tvivlade på vikten av medhavt ombyte gör inte det längre.

Mest underhållande under paddlingen var nog änderna, som förutom att simma runt i hopp om att få något gott från någons matsäck också liftade framtill eller baktill på somligas kajaker. De har överraskande bra balans. Och pricken över i blev sedan att jag fick skjuts av en av ledarna hela vägen hem, från Haninge till Kungsholmen. Det kändes lite som att vara på läger.