För två veckor sedan slog jag och Jenny F till på ett Långholmen-paket – fängelsevisning kombinerad med afternoon tea på Långholmens Wärdshus. En solig och fin lördag var det visserligen, men inte hade vi kunnat ana att visningen skulle vara så populär. Vi hade bokat paketet i förväg, men antalet visningsdeltagare tycktes vara obegränsat. Det var säkert hundra personer som trängdes både i och utanför den byggnad som nu är hotell och tidigare var häkte. Slutligen kom två guider som delade upp folkhopen mellan sig och ändå fick varsin gigantisk grupp. Vår guide visade sig ha imponerande röstresurser och tog först med oss in i häktet, där hon pratade om fångarnas ensamma vardag, flyktförsök och insmugglad sprit, och därefter gick vi ut och fick höra om själva fängelsebyggnaden, som nu är riven. Hon berättade också om gamla tiders spinnhus, kvinnofängelset på Långholmen, och att vakterna, kallade ”paltar” och ”korvar”, hade som uppgift att samla in de kvinnor som skulle sättas på spinnhuset. Hon tog två smågrabbar i gruppen på kanske åtta år som exempel: ”Du skulle kallas ‘palt’ och du ‘korv’ och ju fler fångar ni tar med till spinnhuset desto bättre betalt får ni.” De fann sig direkt: ”Det borde vi börja med!”

På Wärdshuset fanns det som tur var ett bokat bord till oss i trängselfri miljö. Ett traditionellt afternoon tea serverades, själva teet vid bordet och sandwicharna, sconesen, sylten och det övriga på buffébord. Lagom många sorter för att det skulle kännas lite, lite för mycket att äta av allt och föredömligt små bakverk.

I går fick jag den äran att vara den andra personen att ta del av ett presentkort för två. Lena hade fått ett afternoon tea på Tea & Garden på Dalagatan i present av sin syster. Där hade jag bara varit inne en gång tidigare, när jag själv köpte ett presentkort att ge bort, och nu fick jag chansen att sitta i den blommiga miljön med det blommiga porslinet och dricka te med tillbehör från våningsfat. Allt verkade vara hemmagjort, ner till minsta marmelad. Lena köpte med sig den med äpple och kanel.

Dagen fortlöpte för övrigt med ett besök på The English Bookshop, där jag köpte första numret av det nya litterära magasinet Fyrahundrafemtio, och senare en sväng till Scandic Grand Central, där jag hörde några låtar med Akiine, en spelning initierad av en medarbetare på Goethe-institutet. Det var så jag fick reda på det och ja, varför inte försöka bredda sig musikaliskt. Jag brukar inte lyssna på talsång ackompanjerad av elektroniska toner och sällan ser jag sångare hoppa runt energiskt i gympakläder av 70-talssnitt, men det hade sin charm och stämningen var god. Framför allt fick jag en liten pratstund med Goethe-bibliotekarien Maria om deras festliga nyinvigning som dessvärre krockade med veckans releasefest på Sturebibblan. Annars hade jag definitivt inte missat ett tysk-spanskt litteraturevenemang.