I lördags var jag på en liten föreläsning i serien ”Universitetet på Plattan”, den här gången om undertextning, närmare bestämt svensk textning av TV-program på engelska. Föreläsaren berättade att han jobbade med det ett antal år, innan han började forska, och att han fick två reaktioner när han talade om det för personer han inte kände. Först kom ett positivt: ”Jaha, du jobbar med media …” Därefter ett missnöjt: ”Men varför står det hela tiden fel i texten?”

Under föreläsningen gick han igenom många anledningar till att man inte kan skriva precis det som sägs. Talspråk och skriftspråk fungerar olika. I det sagda på engelska kan det finnas språklekar eller kulturspecifika yttranden som skulle bli obegripliga på svenska. Det sagda är långt och invecklat, medan texten måste vara kort och koncis. Hela tiden fick vi pedagogiska och underhållande exempel i form av bilder, filmklipp och ljudklipp.

Mot slutet kom han till de typer av felaktigheter som de flesta av oss nog faktiskt menar när vi pratar om dålig textning. De riktiga missarna. Som tjejen som ber någon ”buy some bagels”, vilket översättaren fått till ”köpa några beaglar”. Eller programmet där ett team letar efter en gammal flygplanskropp, ”fuselage”, och har grävt en stor grop, där texten uppger att de söker en ”bränsleledning”. Översättarna borde ha fattat, sa föreläsaren, att tjejen inte var hundätare och att grävarna inte var ute efter en liten slang.

Och varför de missarna uppstår? Slarv. Vilket säkert har att göra med att undertextare får sämre och sämre betalt.