Läser Hanna Hellquists DN-krönika ”Vilket övertag nyktra människor har på en fest”.

De nyktra är de som behöver stå ut med påtryckningar, för att de som är berusade och riskerar att tappa kontrollen under kvällen vill att alla andra också ska vara berusade. Och de nyktra är därmed de som i efterhand kan berätta om allt som hänt under festens gång, vilket, som Hanna Hellquist uttrycker det, skulle kunna vara stoff för en långfilm full av känslomättade intriger och tarvligt beteende.

Hon säger vidare att hon önskar att hon var en av de nyktra så att hon skulle kunna se den fantastiska filmen istället för att inneha en pinsam huvudroll.

Jag är glad att det numera skrivs en del om det absurda i en kultur som tar för självklart att folk regelbundet släpper alla hämningar, flörtar med en väns respektive, skickar ett förolämpande sms till chefen, spyr i en buske och sedan har svårt att hitta hem.

Men det jag som nykterist tänker när jag läser krönikan är egentligen bara en sak – den beskrivna långfilmen är inget jag vill se. Det roar mig inte att bevittna andras självförvållade olycka. Jag har faktiskt undvikit det i hela mitt liv.

Det är tur att det finns alternativ för oss nyktra som vill ha roligt en kväll, evenemang där alkohol inte finns med i bilden, men tråkigt nog blir de färre och färre när barverksamhet flyttar in diverse kultur- och nöjessammanhang. Hur ska trenden vändas?