Här är tre tips på aktuell och omtalad … populärkultur, kanske man kan säga, även om de skiljer sig åt starkt vad gäller genre och seriositet.

Lyssna på: Narkotikalandet
Förtjänster: Reportageserien i tre delar i P1 är ett brutalt dopp i verklighetens isvak. Man inser hur nära inpå sig, rent fysiskt, man har narkotikans och missbrukets alla led, här i Stockholm och på andra orter. Särskilt sorgligt är att höra intervjun med den självsäkre 21-åringen som inte har blivit nedgången ännu, men är det uppenbara stereotypfallet – uppväxt med en våldsam pappa, har fosterföräldrar som bönar och ber att han ska sluta ta det han tar, arbetslös och ständigt på jakt efter droger, erkänner villigt för flickvänner att drogerna är viktigare för honom än de. I nästa andetag säger han att han skulle kunna sluta när som helst. Fast förresten är cannabis bara hälsosamt. Och så glömmer han både fosterföräldrarna och att han påstått att han inte är beroende och säger att det inte är ett alternativ att sluta, för ingen skulle stötta honom genom det. Man vill bara ruska om hela stackars killen.
Baksida: Journalisten som gjort reportagen har visserligen satt ihop en tydlig och pedagogisk helhet, men använder i egenskap av speaker en sagoberättarröst och sagoberättarrepliker, långsamt och repetitivt. Ett besvärande grepp.

Läs: Stockholmsnatt 3
Förtjänster: Hipstersatiren nummer ett, Stockholmsnatt, finns nu att köpa (eller låna!) i ett tredje seriealbum med samlade strippar. De trendslavar man fått följa i Söders klubbmiljöer är nu plågsamt medvetna om att klubbåldern är passerad och de nojar mindre över att bära fjolårets tröja än över frågan om det de gör fortfarande är coolt eller bara patetiskt.
Baksida: Enligt uppgift är Stockholmsnatt en sådan där serie som gör att man ”sätter skrattet i halsen”, och i och med att hipstrarnas ålder ungefär följer min tycks det bli mer och mer sant. Å andra sidan börjar de liksom komma ikapp mig. Om Bokmässan nu, som de säger, är det nya Hultsfred har jag varit nere med rätt crowd länge. En annan baksida är möjligen att vi fans som redan läst stripparna på Svenskans sajt eller Facebook bara får repriser i albumet.

Se: The Bible
Förtjänster: Efter tittarprotester förra året visade SVT en hel massa påsk-TV i år, varav det mest spektakulära var den amerikanska serien The Bible i fem delar på vardera knappt en och en halv timme. Jag såg alla delar med stort intresse, inte riktigt i en följd, men nästan. Oavsett om man är troende eller inte kan man konstatera att Bibeln är ett arv som påverkat hela världen på genomgripande sätt under mycket lång tid. Säger man att det ”hör till allmänbildningen” att ha koll på Bibeln blir perspektivet ofta förminskat, man tolkar det lätt som att alla bör veta att det var Noa som byggde en ark och lastade på djur och att Maria och Josef letade husrum i Betlehem men fick nöja sig med ett stall. Snarare handlar det om bakgrunden till att det i vårt land, långt från Bibelns spelplatser i både rum och tid, sticker upp kyrktorn överallt och att Maria är vårt vanligaste namn. Avsnitten kan ses fram till 1 maj.
Baksida: Seriens ambition är att hålla sig så nära Bibeln och verkligheten som möjligt, men självklart finns det en massa att haka upp sig på. Om man låter bli att nämna alla händelser som skurits bort av komprimeringsskäl var det den teatrala tonen jag blev mest besviken på. Väldigt få personer pratar som det vanliga folk de var. Okej att farao domderar från sin tron, men hans antagonist Mose var enligt Bibeln en harig typ, vilket väl vem som helst skulle bli inför ett helt ofrivilligt uppdrag att leda ett folk från slaveri till frihet. Men här pratar han från första stund som den fantasihjälte man gärna gör honom till. Med Jesus-karaktären är det ännu värre. Snickarsonen som ingen kunde tro att det var något särskilt med är här märkligt ljushyllt i förhållande till alla andra och huvudet högre, och, det värsta av allt, han pratar som en gammal bibelöversättning! Det här var ju mannen som påstod att man kunde kalla Gud för ”pappa” och överförde de stora livsfrågorna till jordbrukstermer så att alla hängde med. Men, som sagt, det är inte bibelberättelserna i sig utan deras innebörd som är det väsentliga. Även om jag har problem med inramningen finns alla centrala bitar med.