Inför nästa veckas besök på Operan, då vi ska se och höra en speciell tolkning av Mozarts c-mollmässa, satt Anna E och jag i Guldfoajén på ”premiärsamtal” i kväll. En rad olika personer som varit med och skapat uppsättningen fick svara på frågor ställda av en samtalsledare.

Idén med samtalen är god, ett utmärkt sätt att ge publiken det numera så eftertraktade ”bonusmaterialet”, men personerna som medverkade var helt klart sådana vars begåvning gäller ett annat slags scenkonst än den att fånga en publik med sina egna ord. Det de hade att säga kom inte riktigt fram, och jag tror det delvis berodde på att de var så djupt inne i sitt verk att de glömde att vi i publiken inte var det. Man fick spetsa öronen ordentligt för att kunna applicera en tidigt fälld kommentar på information som kom fram tio minuter senare. Om man till exempel ville veta vilka beståndsdelar uppsättningen har, vad Mozart vill säga med sin musik och hur dessa konstnärer valt att tolka den kunde man med lite tur och gott minne pussla ihop fragment ur det halvtimmeslånga samtalet.

Kanske var det roligaste att vi fick se två dansstycken hämtade ur uppsättningens inledning.