Nu så. Allt är väl. Alla vandringar jag vill gå på fanns det biljetter kvar till, hann gott och väl med Knivstatåget och tuggar på Montezuma’s butterscotch-choklad i väntan på att tåget ska gå.

Bäst under biljettköandet var när en man i 50-årsåldern råkade höra att en yngre tjej och en äldre dam stod och pratade om parkour-”vandringen”. Själv var han helt såld på parkour och tyckte absolut att tjejen skulle gå på det. Det är inte svårt alls, sa han, man ska bara balansera lite på smala kanter, hoppa över parkbänkar och springa uppför en vägg. Tjejen lät sig övertalas och skaffade två biljetter.

Jag kan intyga att det är roligt, testade för några somrar sedan, men enkelt … Det beror på vad man har för fysik. Mitt starkaste minne är att jag hänger med händerna högst upp på den där väggen vid Slussen som man ska över, med ändan rakt ut, blickande upp mot mitt mål, där en av parkourledarna står och hejar på. Men upp kom jag till slut, alldeles själv, även om det inte var så graciöst utfört.